MåndagsX:et

Piteå

Hemma i pappas soffa i Småland satt Hampus Sjöstedt, 22, och såg på TV. Framför sig hade han en sommar av arbetslöshet och vaga planer om sol och bad. Föga anade han att han bara var ett telefonsamtal från att leva rockstjärnedrömmen.

Hampus Sjöstedt är tillbaka i Piteå

Det var Klas Holmgren som ringde det där telefonsamtalet i slutet av juni och frågade om Hampus var sugen på att två veckor senare åka på Europaturné med rockbandet Black Bonzo som tidigare under året släppt sitt tredje album.

–De hade precis sparkat sin trummis efter att han i sista stund meddelat att han inte kunde åka med på turnén. Först kändes det läskigt, jag hade ju inte ens hört bandet, berättar Hampus Sjöstedt.

 

Efter någon timmes inlyssning på Spotify hade Hampus bestämt sig. Även om det inte alls var den typ av musik han var van att spela, så var det en chans som kanske aldrig skulle komma tillbaka.

–Jag sa till Klas att det lät lite klurigt men att det nog ska gå bra. Men jag var inte alls så säker egentligen. Sen var det bara att boka en tågbiljett upp till Piteå för att börja repa.

 

Rep och audition

Väl uppe i Piteå så var det dags att börja hårdträna innan det bar ner till Skellefteå för audition.

–Jag och Klas repade någon timme innan resten av bandet kom dit och hans enda kommentar var ”bra, men spela hårdare”. Jag spelar ju mest jazz och har därför jobbat mycket med fingertekniker. Nu skulle jag istället ta i med hela armen som om jag högg ved. När sedan bandet kom dit och vi spelade första låten så spelade jag så hårt jag kunde och fick då höra att det var bra. ”Men ta i dubbelt så hårt”.

 

Hampus var inte den enda som var tilltänkt.

–Jo, det fanns en till. Men de hoppades på att jag skulle vara tillräckligt bra. Det var mest en utväg om jag skulle suga kuk. Sen åkte jag upp till Piteå, övade in några nya låtar, sen ner till Skellefteå och repade med bandet. Så höll det på. Sista dagen innan vi drog ut på turnén vaknade jag och Klas vid elva. Det fanns ingen frukost, så vi gjorde hamburgare med bearnaisesås. Sen repade vi oavbrutet till natten.

 

Svartklubb i Eksjö

Dagen efter packade bandet en bil med släp till bristningsgränsen med alla instrument och all packning. Från Skellefteå, via Stockholm där man plockade upp gitarristen hamnade bandet i Eskilstuna där bilen byttes mot en liten turnébuss som precis rymde allt och alla. Sen var det dags att ta sig till Eksjö, där första giget väntade.

–I Eksjö skulle vi spela på en svartklubb som höll till i en gammal industrilokal. Lokalen var fylld av tatuerade snubbar som stod och rökte inomhus, och utanför var det fullt med raggarbilar som gjorde donuts på parkeringen. Musikaliskt var jag redo men som rockstjärna var jag nybörjare. En kille som spelade i ett av förbanden hade varit med längre. Han var heroinsmal och lite alkad och pratade på hela tiden.

 

Från Eksjö åkte bandet vidare genom Danmark till Tyskland där nästa spelning väntade i Nürnberg. Det visade sig att klubben de skulle spela på var en källare i ett vanligt bostadshus och runt omkring var det fullt med rivningskåkar.

–Ägarna bodde ovanför och satt på baksidan där de byggt ett vardagsrum utomhus med lite soffor och så hade de en uppblåsbar pool. De var riktiga hippies som satt och rökte gräs. Det visade sig att de inte hade satt upp affischerna som vi skickat, så vi gjorde spelningen inför klubbägarna och två till. Vi röjde på ändå.

 

Gig på Spirit of ’66

Turnén fortsatte i Tyskland, med avbrott för en spelning på legendariska rockklubben Spirit of ’66 i Belgien där det regnade in och möss sprang omkring på golvet. Men där behövde de inte sova. Det gjorde de däremot på Duncker Club i Berlin.

–Vi var tillsagda att spelningen inte fick hålla på en minut längre än klockan ett eftersom tysk lag krävde det. Men när vi gick av drog de igång musik för fullt och den pumpade på till fem på morgonen. Samtidigt försökte vi sova i ett loft vägg i vägg med lokalen som var fyrtio grader varmt och det fanns inte ens fönster. Skulle man gå på toaletten så var man tvungen att vandra genom klubben som fortfarande var full med folk. Det slutade med att jag, Klas och Jocke gick ut och sov i bilen istället.

 

Den spelningen som bjöd på mest publik var den sista innan Black Bonzo lämnade Tyskland. Burg Herzberg Festival i Fulda där det var över 2 000 personer i publiken.

–Det var en enda fet hippiefestival. Folk satt och rökte gräs överallt och det kändes som om man klivit rakt in i 1967. Det kom fram tjejer som ville ha trumpinnar och det var en riktig rockstar feel på hela grejen.

 

England - Uppsala

Efter festivalen i Fulda styrde turnébussen norrut till England. Där väntade spelningar i London, Norwich, Swindon och Rotherham. Hampus hade nu börjat komma in i turnélivet på riktigt.

–Det var samma grej hela tiden. Man var alltid hungrig när vi kom fram. Alla var sura och svettiga medan vi riggade och gjorde soundcheck. Sen åt vi, sen såg vi förbanden och drack öl, sen spelade vi, drack mer öl och sen till hotellet för att sova. Nästa morgon började det om med bussresan och sen var allt likadant. Det var fortfarande riktigt kul att komma till nya ställen och träffa klubbägare och publik, men sista kvällen så var jag både less och mådde dåligt av all skräpmat. Men det var ju sista spelningen, så det var bara att passa på att ösa och njuta.

 

Efter avslutningen i Rotherham så var det dags för hemfärd. Bandet bestämde sig snabbt för att köra England-Frankrike-Tyskland-Belgien-Danmark-Uppsala i ett svep.

–Våran manager Peder var övertygade att vi skulle dö och satte sig där bak och surade. När vi kom till Tyskland körde jag en sträcka på autobahn. Jag satt och tänkte på hur jag skulle bygga om mitt trumset och då höll vi på att hamna i diket.

 

Fantastisk upplevelse

Två veckor på turné i Europa var ingen bra affär ekonomiskt. Bandet gick plus minus noll, men 5 000kr gick åt på mat och kläder. Ett billigt pris på en fantastisk upplevelse menar Hampus.

–Det är bland det roligaste jag har gjort i hela mitt liv och jag kommer att sakna det. Alla människor jag har mött. Alla timmar i turnébussen med Led Zeppelin, Uriah Heep och Beatles på stereon och oändliga diskussioner om vilken skiva som var bäst.

 

Hampus fick sedan frågan om han var intresserad av att bli en permanent del av Black Bonzo.

–Eftersom jag skulle börja på jazzlinjen i Piteå trodde jag inte att jag skulle ha tid att spela i ett band. Men nu när det gått några månader så inser jag att det hade funnits tid. Så när jag gjorde två spelningar med bandet i höstas hörde jag mig för om hur det såg ut med trummis, men då hade de hittat en ny redan. Det var lite tråkigt, men samtidigt finns det så mycket annat jag vill göra, säger Hampus Sjöstedt som spelar i proggjazzbandet Pusken och det hiphop-instrumentala bandet Fabriken som ska spela på kåren 20:e maj.

 

Peter Wikberg